Fall inte

Oj, nu var det länge sen jag hörde av mig och tyvärr är det inte så att hälsan tiger still.


Jag har klantat mig. Jag tappade jag balansen och tog emot mig med den opererade handen. Det gjorde %&∆∫¯˘ ont, kort sammanfattat. Det var inget brutet konstaterade man på röntgen men det gjorde ont i alla fall.
Så lyd en vis kvinnas goda råd: om du opererat tumbasartros och tappar balansen så bara fall, ta framför allt inte emot dig med den opererade handen. Landa på näsan eller stå på öronen eller lägg dig raklång men ta inte emot dig med den opererade handen.
Något senare klev jag ut i tomma intet och sträckte en hälsena, jag såg bara inte att det var ett trappsteg ner. Farbror doktorn (som jag kunde varit mormor till) sa Vila handen och träna foten! Det blev sämre. Då tränade jag handen och vilade foten och då blev det mycket bättre.
För övrigt verkar det vara dags att ta itu med vänster hand snart. Men jag tror jag ska vänta tills jag är ute ur arbetsmarknadens garn och utom räckhåll för försäkringskassan. Om ett år eller så.

Vänster tumme bråkar

Goddag igen
Jag trodde jag var färdig med tummar men icke alls sa vänster tumme.
Den bara gallskrek, dvs gjorde ont, som tandvärk. Det är inte ofta jag tar värktabletter men idag var jag tvungen. Den gamla fula ortosen kom också fram.
Operera, sa maken, passa på nu när du ar arbetslös och inte måste vara hemma från något jobb.
Lugn, sa jag, det går över. Dvs det gör det ju inte men det blir lite bättre om ett tag för värken kommer ju i skov och försämringen med den. Jag har fått för mig att det är i årstidsskarvar som det är värst. Den 9 februari – mitt i vintern, det är väl ingen skarv.
Ja det återstår att se hur det utvecklas. Jag är alltså tillbaka på tumbloggen igen.

Tack och hej

Nu har det gått mer än ett år sedan min högertumme opererades, det var en förslitning och gjorde ont. Så är det icke mera och nu fungerar handen riktigt bra.
Läkaren ville sjukskriva mig fyra månader, jag prutade till tre och gick tillbaka till jobbet efter sex veckor. Det fungerade eftersom jag jobbade med information och inte använde handen så mycket. När jag behövde skriva på datorn så var det inte mer än att jag klarade det med pekfingervalsen.
Jag tränade duktigt och det gjorde jag på arbetstid, bl a på möten av olika slag, det går alldeles utmärkt att sitta och vicka på handen under bordet men när jag skulle ha den i högläge blev det svårare. Det antogs att jag begärde ordet.

Problemen som kvarstår (om det nu är några problem) är att jag inte kan böja på yttersta leden så mycket som jag vill och om jag behöver ta ta i lite extra så tar jag vänster and istället för den är starkare.

Bloggen får ligga kvar ett tag eftersom jag ser att den besöks lite då och då.

Tack och hej
Kicki Englund Frost

Slutbesiktning utan protokoll

I mitten av augusti röntgades tummen igen, det var nog en slutbesiktning. Det trodde jag i alla fall men det var ju faktiskt över en månad sedan och jag har inte hart något från operatör Jens-Ole. Eller ska jag tolka det som att han anser att tummen är Ok. Jag är inte helt nöjd, yttersta leden är stelare än jag vill ha den och jag har tränat energiskt. Men det kanske det är därför det är så tyst? För de kan väl inte ha glömt? Som de gjorde med Borreliaprovet.

Miss

Visserligen fick jag en kallelse till röntgen igen, men dagen det brevet fick jag ett brev från samma läkare som skrev att jag skulle bli kallad till röntgen efter tre månader, men det där med tre månader hade han nog glömt på remissen till röntgen så de kallade bums. Problemet är fixat och jag blir kallad i augusti.
Men jag hinner nog gnälla lite innan dess. Det är fortfarande tji att böja yttersta leden på tummen, t ex.

Rönten, igen!

Nu har jag blivit kallad till röntgen igen, jag var ju där för ett par veckor sedan. Kan det ha blivit någon miss eller fastnade inte tummen på bild?

Råd och Tips till ledsna tumleder

Nyckelringar är underbara saker före operationen. Jag satte nyckelringar i alla dragkedjor, i den där lilla elaka flärpen som inte går att hålla i utan smärtstillande. Där det bara var tryckknappar sydde jag i en dragkedja, som i Gudrun Sjödéns fina regnkappa. Tryckknappar är ett elände. Runda hala vred på duschen fick en bit cykelslang och jag kunde duscha utan att be om hjälp och utan att mordhota starka tanklösa människor som duschat före mig och vridit åt kranen för hårt. Skor med skosnören är avskaffade för länge sedan, resår och kardborrband går utmärkt.
Och så var det det där med toa, det viktigaste grundtipset är att träna upp den hand som inte ska opereras så att du kan sköta allt med den. De som skadar toahanden utan att ha tränat upp den andra är det synd om. Det är säkert bra för hjärnan att träna upp motsatt sida. Det är som med tandborstningen, fast värre. Det blir ingen bild på det problemet.

Tumleden

Jag väntar på att läkaren ska titta färdigt på min röntgenbild, den måtte vara mycket intressant. I väntan på sakkunskapens kommentar får jag väl kommentera själv.
Jag är lite lagom nöjd, jag kan inte böja yttersta leden på tummen så mycket som jag vill och jag kan inte platta ut handen heller. Pincettgreppet är inget problem när jag sätter tummen mot pekfingret, långfingret och ringfingret. Men lillfingret når jag nätt och jämnt. Det beror på hur svullen handen är, det varierar nämligen. Att hålla tummen går ju inte eftersom den leden är stelopererad, inte heller det är något större problem, jag har ju en tumme till. Mitt jobb innebär daglig tumhållning med glada utrop och Lycka till!
Värken är borta och det var ju det som var målet, att nå lillfingret med tummen kanske inte är så nödvändigt men jag skulle gärna vilja kunna böja yttersta leden lite till men det är tji. Det vore skönt att kunna platta ut handen mera, det känns fånigt när jag ska sopa bort smulor från bordet, t ex.

Yogaövning med tummen

I morgon ska jag röntga tummen. Jag kan fortfarande inte böja yttersta leden så mycket som jag vill, det blir bara 50-60 grader och jag vill 90. Men icke. Jag tränar och tränar. Eftersom jag yogar så blir det yogisk träning; andas in och sträck upp – andas ut och böj.
Apropå yoga så skulle jag vilja vara på den där ryggyogakursen Uppsala i helg. Den är bra och det är förfärligt synd att jag inte kan vara med.

Garn

Det finns fler som har garnbegär. T ex Viffla Riktigt trevlig blogg. Men hon skulle bara veta att jag fått hjälpa en väninna att avyttra massor med garn. Filtgarn, grovullgarn, (vad har man det till) ryagarn, mattgarn, någon som behöver?? Garnet på bilden är bara en bråkdel.
Nu när handen är i stridsdugligt skick igen så kan jag ju börja sticka, bl a. Jag berättade för läkaren att jag satt upp en ylleväv, han varnade mig för att överanstränga handen, han visste nog inget om yllevävar han.
I väninnans skattgömma fanns också mängder med 50-60-talskläder. Dräkter, kappor, klänningar, av handvävda tyger och sytt av kunniga människor, klädda knappar och handsydda knapphål.
Vackert och välskött, det mesta oanvänt.
Men var ska man placera det?

Halleluja!

Nu har jag varit hos Jens-Ole, handkirurgen. Han klämde på min tumme och frågade om det gjorde ont. Det gjorde det inte. Han klämde och vickade lite till och frågade om det gjorde ont, men nej det gjorde inte ont.
– Halleluja! sa doktorn.
Det sa jag också när jag gick därifrån med ortosen i fickan och handen alldeles lös och naken. Lite osäkert kändes det, i synnerhet med de isiga trottoarerna. Tänk om jag skulle ramla och bryta något.
Man skulle ha broddar på skorna hela tiden nu, då kan man ju säga att man går på Broddway
Nu när jag slipper ortosen så känner jag hur stel handen är trots att jag tränat ganska bra. Det är bara att fortsätta träna och enligt läkaren skulle jag inte räkna med att vara hyfsat återställd förrän efter ett halvår, dvs i juni. Då kommer jag att bli kallad till röntgen.
Nu ska jag sätta mig och fundera på en samling goda råd till dig som går och funderar på operation eller inte. Visserligen kommer värken att föra dig fram till ett beslut så småningom men lite erfarenhetsgrundade råd kan jag ju samla i alla fall.

Det ljusnar
Det liknar vår, det gjorde i alla fall i går, idag kom det 10 cm onödig nysnö.
Men jag har lyckats varpa en yllevarp, jag har solvat och skedat och nu väver jag. Det går alldeles utmärkt om jag bara kommer ihåg att inte köra in högerhanden med ortos och kardborrband i varpen.
I morgon ska jag till lasarettet och visa upp handen. Förhoppningsvis slipper jag ortosen men istället kommer jag nog att få ett omfattande träningsprogram. Jag får väl förlänga min fikarumsträning.

greppet

Förstående väninnan arbetsterapeuten kommer med försiktigt sakliga frågor. Och jag gnäller, jag är trött på ortosen jag vill bli frisläppt, den är äcklig och svår att hålla ren. I dessa tider av vinterkräksjuka och svininfluensa så känner jag mig som en sanitär olägenhet med ortosen.
Väninnan kollade med min ordinarie arbetsterapeut som gav mig en tid för återbesök i slutet av månaden samt en sträng order att ha ortosen på, hela tiden.
Suck, dubbelsuck.
Träningen sköter jag ganska bra, jag tar t ex inga fikaraster, jag tränar istället. Visserligen gör jag det i fikarummet samtidigt som de andra fikar och förargligt nog märker de inte att jag tränar. Det syns ju inte att jag sitter och vickar på tummen för glatta livet så de tror att jag fikar.
Och jag som kämpar så! Nu klarar jag att sätta ihop tummen och ringfingret. Jag vill ha beröm (för jag tror att det är bra)

Otålig

Har de glömt bort mig på röntgen? Jag ringde och frågade. Nejdå jag var köad och kommer att bli kallad i mars.
Det händer inte så mycket med min tumme trots att jag gör mina övningar. Yttersta delen på tummen är fortfarande svullen och går bara att böja en centimeter. T o m handleden är svullen och det förstår jag inte riktigt. Och det svider i skinnet över ärret.
Å andra sidan har jag förstått att det är mycket jag inte förstått av detta med att operera tumbasartros.
Jag var ju ganska kaxig före operationen, jag skulle t ex cykla till jobbet eftersom jag inte kunde köra bil. Jo pyttsan, jag var så lagom kaxig när jag kom hem med min stackars sargade tumme. Nu kör jag bil och jag cyklar inte, men idag har jag varit och inspekterat cykelvägen, den var fin.

Vår i sikte?

Det ljusnar, idag sken solen och en envis fågel tjatade: Tjusigt-tjusigt.tjusigt. Visst var det tjusigt. Jag skottade mig fram till växthuset och frågade vinrankan hur vintern varit, den svarade inte, jag tror den sov. Hoppas den klarat vintern, det har varit mycket kallt länge.
Det är nog tveksamt hur det gått med vitlöken också, ja det visar sig väl men det är nog mycket som gått åt i vinter. Jag tvivlar på att kaprifolen överlevt, den står lite illa till på norrsidan av farstun.
Men physalisen har varit inne hela vintern och skjuter skott för glatta livet, Men när jag planterar skotten som fått rötter så vissnar de ner och dör. Vad gör jag för fel? Är det för tidigt?

Pengar från Försäkringskassan !

Har man sett på maken! Idag kom det pengar från Försäkringskassan. Det var pengar för de fyra veckor jag varit sjukskriven fram till den 24 januari och det ifrågasattes inte en dag. Det gick väl snabbt. De första två veckorna står ju arbetsgivaren för. Sex veckors totalt av de tre månader läkaren ville att jag skulle vara sjukskriven. Det är synd att jag inte får ha resten till godo.
Om jag ska summera lite i det ämnet så anser jag:
Att behandlande läkare och patienten vet bäst när det gäller rehabiliteringen
Att det är rehabiliteringen och jobbet som styr hur länge man ska vara hemma
Att det kan vara jobbigare att vara kvar hemma än att gå till jobbet

Jag inser också att det pågår en dragkamp mellan läkare och Försäkringskassan och jag vill inte bli slagträ i den striden.

Tummen? Jodå den hänger med, idag krävde den en värktablett faktiskt. Jag skyllde på kylan och snön.
Nästa rapport kommer när jag varit på röntgen.

trött

Det är partiledardebatt och jag orkar inte lyssna. Jag lever i verkligheten. Under de senaste fyra åren har jag haft visstidsanställning som absolut skulle bli fast anställning men så blev det inte för pengarna tog slut och det var anställningsstopp. Två gånger. Nu är jag inne på min tredje visstidsanställning, som förlängts en gång och kanske förlängs en gång till. Kan man bli sjuk av att bara kunna planera sitt liv halvårsvis?
Försäkringskassan, är arbetsmarknadspolitisk allergi en godtagbar orsak till sjukskrivning? Eller kanske diagnosen uppgivenhetssyndrom är mera korrekt? Hur påverkas hälsan för en 60+ när det ska sökas jobb i hela landet och chansen att få jobb stavas Generationsskifte.
A-kasseavgiften har höjts men ersättningen har sänkts, villkoren har ändrats stup i ett och stackars deltidare.
Mm osv.
Bit ihop och gå vidare.
Undrar om Försäkringskassan tänker godkänna mina 6 veckors sjukskrivning än har de inte hört av sig.

Varför är det såhär nu då?

Hur kommer det sig att höger handled har 15 mm större omkrets än vänster, och varför gör det ont från armbågsvecket till handleden? Höger tumme är 10 mm större än vänster och höger långfinger ömmar. Ska jag inte få röntga tumskrället snart för att kolla om det blev rätt?
Varför är det så här? Varför får jag inte ner svullnaden? Varför är jag inte helt återställd?
Eller… öh … var det någon särskild tanke med att läkaren sjukskrev mig till mars, 1,5 månad till. Då skulle jag behöva något för nerverna också.
Varför har jag inget tålamod?

och på jobbet går det också bra

Ja det går ju ganska bra att jobba. Kollegorna är snälla och hjälpsamma och det har inte varit några oöverstigliga problem än.
Idag var det avdelningsmöte och jag passade på att göra lite av mina övningar. Jag stödde armen mot en hopfälld vikvägg och gjorde böj-sträckrörelser med fingrarna. Jag hade listat ut att det inte syntes från ordförarplats och inte störa någon alls, å andra sidan hade jag berättat att jag ska träna och kommer att göra det på jobbet. Men det tog inte så lång stund förrän chefen undrade om jag ville något. Det såg ju ut som om jag sträckte upp handen och vinkade.
Det går alldeles utmärkt att göra övningarna medan jag pratar i telefonen också. Jag är nog faktiskt duktigare på att komma i håg träningen på jobbet än när jag går hemma.

Jobbat

Första dagen på jobbet. Jag har inte mera ont i höger hand än om jag hade varit hemma, numera gör det ont mitt i handflatan. I vänster är samma gamla tumvärk som vanligt.
Att jag har börjat jobba ska absolut inte vara prejudicerande på något sätt. Jag har ett jobb som går att klara ganska bra utan höger tumme. Kollegor får ställa upp ibland och någon värktablett slinker det också ner men det hade gjort även om jag varit hemma.
Men tänk dig en textilhantverkare som går hemma bland högar av tyg och garn, symaskiner och vävstolar och har en högerhand som inte är användbar. Så mitt fall var det nog mest skonsamt (för maken också) att släppa iväg mig till jobbet.
Det blev kanske lite för mycket tangentbord och telefon. Alla andra sköter telefonen med tummen, det kan inte jag. Dumt nog är telefonerna skapta för att skötas med tummen eller med en larvig liten pinne som försvinner fort och kvickt. Tänk så mycket slitna tummar det kommer att bli framöver!
Några gånger smet jag in i konferensrummet och gjorde mina övningar men den lilla tumböjen försökte jag få gänget i fikarummet att göra, de var inte ett dugg imponerade.

Tumfan

I morgon är det dags. Jag ska till jobbet och jag ska gå upp tidigt och klä på mig. Det låter ju enkelt men det är det inte. Klä på dig själv med höger hand i en slåssvante så får du se hur lätt det är.
Nej inte riktigt slåssvante men jag har ingen styrka i greppet mellan tumme och pekfinger, knäppa knappar är svårt, dragkedjor är värre. Knäppa bhn går inte, det får bli en mjukis.
Och så var det frukosten. Jag har en liten tennsked som ligger i burken med nyponskalsmjöl. Alldeles utmärkt att öva tumgrepp på. Tre morgnar i rad har den hamnat i yoghurten. Men jag lär mig väl hantera den också. Jag kör ju bil i alla fall, Transportstyrelsen gör nog inte vågen över det, men jag kör försiktigt och växlar ännu försiktigare.

Klump i halsen. Vad är nu detta, det värker när jag sväljer, en förkylning på gång? Nej det orkar jag inte, vill inte, så jag tog en magnecyl och lade mig i sängen igen för klockan var bara tre, på natten alltså. Jag har för vana att vakna till då.
Värken lugnade sig och lördagen ägnade jag åt att städa lite försiktigt, vilka grepp funkar, hur kan jag göra och vad går inte.
Diska går inte. Det kommer jag inte att kunna förrän framåt midsommar, eventuellt.
Det muttras lite över att jag börjar jobba ”för tidigt”. Det är nästan som om jag vore en svikare som på egen hand (ha) tar initiativet att börja jobba igen utan att Försäkringskassan har nekat sjukskrivning. Är jag osolidarisk som börjar jobba i förtid?
Å andra sidan, kommer de att stå ut med mig på jobbet? Det finns en hel del som jag inte tänker göra, bära stolar och bord när konferenslokalen ska anpassas t ex. Bilkörning är jag inte heller så bra på och jobbet har ingen automatväxlad bil. Mm mm.
De tyngsta argumenten nämnde jag den 19-de och 20-de januari.

Lördagskvällen var i alla fall avkoppling och kul. Ett MultiKultiKnytKalas med mycket musik. Det går väldigt bra att göra en del av övningsrörelserna till irländsk musik, mycket roligare än att sitt tyst för sig själv och träna.

Nu har jag varit hos en arbetsterapeut nära mig, Margareta, och slapp åka tio mil till Stora lasarettet. Margareta är en gammal spelkompis och bekant sedan länge. Det var tryggt. Hon bytte ut min trasiga och smutsiga kompressionsvante mot en ny fin och vi (=hon) klippte av den i båda ändarna. Nu är vanten bara en tumme och halva handen, det var lite befrielse. Svullnaden har gått ner lite till men jag gnäller över stelheten. Det gjorde inte Margareta, hon var nöjd och sa att kom igen om ett halvår. Först då kan man förvänta sig att handen är återställd.
Jag vill vara återställd nu!
För övrigt höll hon med kollegan Eva, tummen ska vara med. Jag åkte hem och moppade golvet. Det gick bra, tyvärr. Nu kan jag inte skylla på att jag är sjukskriven längre och jag inser att begreppet sjukdomsvinst har sitt berättigande. Men greppet om diskborsten är fortfarande väldigt svårt, jag får nog vänta med det ett halvår eller så.

känselnerver

Högerhanden måste få vara med i verksamheten, framför allt tummen, sa arbetsterapeut Eva. Den har jag ju tänkt bort, avstått från att använda. Mobbat ut den helt enkelt. Det gjorde ju ont att använda den. Nu vill Eva att jag ska koppla upp tummen mot hjärnan och låta den vara med.
Jag är en lydig tant så jag försöker använda höger hand och tummen så mycket det går. I morse skulle jag smörja in mig med hudkrämen som jag måste ha för att inte krackelera. Använde lydigt höger hand och kände plötsligt att jag fått så grov och skorvig hud i ansiktet och på halsen och hela kroppen!!
Hjälp vad har hänt?
Så tog jag mig för pannan, som man gör när man tänker efter, men jag gjorde det med vänster hand och då var huden lik sig!
Jag satt och klappade på mig själv en stund, ömsom med höger och ömsom med vänster. Med höger hand kändes huden grov och med vänster var den som vanligt. Nu vet jag inte vilken hand jag ska lita på.
Men sedan fick jag en förklaring; Hela handen påverkades av opererades också känselnerver. Det är en stor operation på ett litet område, sa kirurgen Jens-Ole.
Jaja, kom nu lilla tummen så ska vi vika tvätt, det ska bli så roligt.

Skratta eller gråta?

Jag har ett ordspråk som jag släpat med mig länge och jag vet inte var det härstammar ifrån men det lyder sålunda:
Sanningen ska göra dig fri men först gör den dig galen.
Det blev lite extra aktuellt idag när jag öppnade ett brev från löneavdelningen. Det visade sig att jag skulle få minuslön i januari?! Det stod att jag skulle ringa upp och en kvinna förklarade varför det blivit så och jag begrep ingenting. Inte mer än att jag blev skyldig arbetsgivaren några tusen därför att jag varit sjukskriven men att jag skulle slippa betala för det skulle regleras på februarilönen.
Tack det var ju snällt.
I går hämtade jag mina nya glasögon, progressiva, sedan bet jag sönder en tand. Och idag får jag veta att jag inte får någon lön förrän i februari och då är den reducerad.
Dagens goda råd:
1. Lämna sjukintyget till löneavdelningen direkt du får det. De behöver ha tid på sig för att lista ut vilken sorts lön de ska betala ut.
2. ”Se till att ha en årslön på banken” sa någon som inte levt som vi vanliga dödliga, (fast hon är nog död nu?)
3. Blanda muslin själv
4. Köp inte nya glasögon i januari

Försäkringskassan

Jag ringde till Försäkringskassa och fick veta att jag hade plats 158 i telefonkön. Men 53 handläggare kämpade för att nå fram till just mig. Funderade en stund på hur lycklig jag skulle vara över det. Då fick jag veta att det var 51 handläggare kvar, lite senare var de 49, sedan 48.
Då blev jag orolig, vad händer på Försäkringskassan?
Men efter 20 minuter fick jag prata med en levande människa, en trevlig tjej som talade om att hon inget visste. Det var ännu inte beslutat om jag skulle beviljas sjukskrivning, det är nämligen något man ansöker om, men det skulle beslutas inom 30 dagar från det att begäran kommit in. Om jag fattat rätt.
Då har jag redan börjat jobba.
Eftersom jag jobbar mycket med muntlig information så bör jag kunna göra lite nytta på jobbet. Om jag hade jobbat inom åldringsvården, i storkök eller som byggjobbare hade jag inte kunnat gå tillbaka i förtid. Förmodligen hade jag behövt byta jobb. Men nu jobbar jag med information och käklederna är fortfarande intakta (och det vill jag inte ha någon kommentar på).
Jag var in på jobbet och hälsade på idag, mest för att kolla om jag behövdes. Där var det som vanligt lite halvkaos och det borde jag ha begripit, måndagar är sådana på mitt jobb. Det var ingen som hade tid med mig så jag åkte hem igen.

Kryddkvarn från helvetet


Kombinerad med uppfinning från andra hållet

Det är hiskligt tråkigt att gå hemma och vara handikappad konvalescent. Funderar på alternativet och känner den stora tröttheten komma vällande. Dock ska jag gå dit på måndag, jag är ju inte sjuk, bara ur funktion.

Såhär vackert var det på vägen hem från lasarettet
Bakläxa och träning
Idag har jag varit hos arbetsterapeuten Eva. Ortosen är ett gips, sa hon strängt. Egentligen är plastskenan ett gipsförband som ska stabilisera tummen och båda operationerna. Jag får bara ta av den när jag tvättar mig, egentligen.
Erkänner, jag har fuskat.
När det har kliat, skavt och svidit har jag tagit av ortosen.
Eva förklarade att det var känselnerverna i huden som överreagerade och jag fick en bit specialtape/plåster att sitta över såren som skydd samt uppmaning om att köpa egen tape. Dyr.
Dessutom skulle jag koppla upp tummen med hjärnan, sa hon. Eftersom tummen mest gjort ont och varit i vägen så har jag bortsett från den. Nu ska den vara med igen, lätta rörelser utan att belasta. Häromdagen tog jag bort julgranskulorna ur granen, det var nog en bra övning.
Värken inuti handen hade också sin förklaring och jag fick nya övningar för att motverka det. Händer är ju fantastiska saker och det mesta, muskler och senor i handen verkar utgå från armbågen. När jag har skrivit på tangentbordet så har jag ibland hjälpt till med höger långfinger och pekfinger, det var troligen det som var problemet. Nu gäller träning och vila. Enbart. Handen får inte belastas, i synnerhet inte tummen.
Och jag som övervägde att börja jobba men jag blir nog mer hindersam än resurs på jobbet. Jag får vänta lite till.

Matproblem

Dottern har farit till Uppsala, maken var på rymmen, det var lunchdags och jag var hungrig. Eftersom jag är en händig och företagsam kvinna klarar mig själv, jajamen.
Det fanns fiskgryta kvar i kylen och till detta ville jag ha potatis.
Potatisen var kokt men inte skalad.
Men jag borde ju kunna klara av att skala potatis. Spetsade sålunda potatisen på gaffeln och försökte greppa kniven med högerhand. Det gick inte bra. Som om jag hade haft en hockeyhandske på handen. Det blev det vanliga greppet till slut, pekfinger och lillfinger under, långfinger och ringfinger över. Men så ska ju tummen hålla skalet mot kniven och det gick verkligen inte med det greppet. Jag bytte hand och höll gaffeln med höger och kniven med vänster. Fummel. Tappade potatisen. I med gaffeln igen, potatisen gick sönder. Pilla bort skal för hand. Osv
En kvart senare stjälpte jag upp fiskgrytan på tallriken och insåg att det var råris i lådan också.
Jag hade i alla fall tränat på att skala potatis.

Stickträning

Arbetsterapeuten Eva föreslog att jag skulle träna lite försiktigt med stickning, korta stunder och grova stickor. Undrar om nr 9 är ok, men jag tycker inte att tummen påverkas av alls stickandet. På fredag ska jag till Eva och visa upp min tumme igen, måste komma ihåg att fråga om stickningen.
Min faster stickade strumpor fast hon var förlamad i höger sida efter en stroke. Den högra stickan satte hon i ett hål i en kloss som var fastsatt vid bordet. Man behöver inte höger hand när man stickar. Kanske.
Undrar om syrran kan åldersbestämma det här garnet, -70talet kanske?

Vanten

Vardag. Läkaren Jens-Ole och arbetsterapeuten Eva sa visserligen att en del dagar kunde vara sämre och en del bättre. Men nu tycker jag att jag vill ha de där bättre dagarna. Jag har börjat med värktabletter igen och jag tränar min tumme och försöker få ner svullnaden och funderar på vad Försäkringskassan kommer att säga. Det finns skäl att fundera efter alla skräckhistorier. Skogsarbetare som nekats sjukskrivning efter samma typ av operation som jag genomgått t ex. Och han som måste ta sig till Arbetsförmedlingen med syrgasapparat och allt därför att Fk ansåg att han var arbetsför.
Idag åkte dottern tillbaka till sitt delade minibo, därmed minskar servicen och jag får klara mig på en egen hand. Men innan hon for sydde hon en handikappvante som jag har prov-gått, den fungerar utmärkt.

Mera spa

Fortfarande svinkallt, skinnet i såren svider fortfarande och jag tar ledigt från ortosen ibland och luftar det lite. Det är torrt men rött och svullet. Handen är fortfarande lite svullen och jag är lite otålig. Inte så lite heller, muttras det från kökssoffan.
Idag har jag lämnat tillbaka värktabletterna till Apoteket, är det någon mer än jag som inte klarar av Panodil? Ibumetin fungerar bättre men inte bra.
Ikväll har jag haft riktigt kul, det är nyttigt att ha kul.
För några år sedan var vi ett gäng mammor som spelade fiol tillsammans, en av mammorna har en stor bubbelpool på terrassen. Hon bjöd in oss allihop till en sopp- och badkväll. Visserligen vågade jag mig inte ner i badet, det blev lite jobbigt med handen sist jag när jag var på spa. Men jag var med och det var väldigt länge sedan jag skrattat så mycket. Nio kompisar som inte träffats på några år har mycket att berätta.

fruset vatten

Går det att förstå att det här är en röntgenbild på en spikad tumme?

Nu är det inte kul alls. Varmvattenledningen i köket har frusit och jag kan inte diska, det går helt enkelt inte även om jag (mot förmodan) skulle vilja, jag har inte diskat sedan den 13 dec. Jag klarar inte av att hålla i diskborsten. Mitt bordsskick ligger på en treårings nivå och att hålla i en penna går inte heller bra. Jag har försökt hjälpa maken med korsordet, jag får det, men han undrar ofta vad jag menar för bokstav.
Den stelopererade leden är fortfarande vinröd. Långfingret har börjat sympativärka. Det kan bero på överansträngning, det är fingrarna som får göra allt jobb på höger sida. Tummen är sjukskriven. Mina gymnastiska övningar gör igen större skillnad tycker jag. Och den nya tunna huden över såren svider som efter ett brännsår.
Gnäll gnäll.
Det här skulle ju vara en informativ blogg för den som går och funderar på/ gruvar sig för att operera sin slitna tumled – kärringrtumme kallas det också, mm. Men nu verkar det mera avskräckande än uppmuntrande. Maken säger att jag måste ha tålamod, det är inte ens en månad sedan det rotades och spikades i leden.
Ok, ro hit med en skopa tålamod, men fort!
Att skriva det här tar dubbelt så lång tid som det borde eftersom jag bara skriver med vänster.
Men jag har ju tid… Bl a roar jag mig med att leta lägenhet åt dotter m kompis i Uppsala. Staden utan bostäder.

överleva vintern

Januari, solen segar sig upp över horisonten, den är faktiskt upp en kvart längre nu. Kallt, kallt, varmvattnet har frusit. Jag har ont i handen efter operationen och kan inte göra så mycket. Jag traskar omkring i huset och plockar vissna blomblad och räknar avlidna pelargoner.
Eldar i vedspisen.
Physalisen är still going strong, den har slutat blomma och ägnar sig åt att bilda skott istället. Den står vid ett fönster och tittar ut mot växthuset. När jag vattnade den idag så sa den att den längtade ut dit men den gillade inte allt det där vita. Vi var väldigt överens om det och vi funderade lite på hur vinrankan mår, den ska ju klara -36 och det har varit -30. Lite längre fram ska jag plantera physalisskotten så jag har något att ta med till växtbytarträffen Det gillade Physalisen och menade att den hade alldeles för mycket att ta hand om. Vi får väl hjälpas åt.
Nu ska jag bara överleva värken, kylan och sjukskrivningen och sedan ska allt bli så bra så bra.

Hälsokur

Vilken höjdare !
De senaste dagarna har jag inte varit så uppåt så när väninnan bjöd på lunch i Fryksås kom vi på att vi behöver gå på SPA! I synnerhet jag.
Vi bokade in oss på Smidgården högt uppe i Fryksås fäbod ovanför Orsa. Vilken miljö! Väninnan stönade och sa Det är så mysigt så jag tror jag svimmar!
Dotter med pojkvän åkte med på vårat fyra-timmars-spa. Det där med att bada och simma i jetstream var ju inget för min hand men det fanns mycket annat att ägna sig åt. Bastu t ex eller behandlingar av diverse slag. Vad sägs t ex om Vallkullans kroppspeeling eller Pigans spamassage eller kanske Smedens fotkur och en massa andra vill-ha behandlingar. Jag valde mellan Drängens chokladinpackning och Timmermannens lerinpackning men när jag kom på att jag inte fick äta choklad så kändes det lite meningslöst. Lerinpackning är ljuvligt ! Du kanske tycker att det låter fånigt men det är jätteskönt och huden blir så len och skön. Man mår bra helt enkelt.
Ungdomarna valde klassisk massage och väninnan kröp ner i ett vackert kopparbadkaret och gonade sig i lerbad.
Efteråt fikade vi och bara njöt av utsikten över bergen kring Siljan och en fantastisk solnedgång.
Underbart.
Nu har jag ett litet förslag till Försäkringskassan: Fk bekostar ett sådant spa-besök i veckan och jag kommer att bli återställd och arbetsför snabbt. För när man trivs och mår bra så producerar kroppen läkande endorfiner och man blir frisk snabbare. En ren besparing alltså.
Undrar om jag kan boka tid nu redan?

Försäkringskassans brev

Den andra handen är inte lika rund och fin.

Ja så var det problemet med försäkringskassan då. Läkaren, Jens-Ole hävdade att jag skulle vara sjukskriven 4-6 månader men det förhandlade jag ner till 3 – och så skickar Fk brev och ifrågarsätter sjukskrivning efter 3 veckor!
Först frågan lyder: Vilken sjukdom har du som gör eller har gjort att du inte kan arbeta?
Nästa fråga: Beskriv din arbetssituation
En fråga till: Hur tycker du att sjukdomen påverkar eller har påverkat din förmåga att arbeta.

Det verkar bara finnas ett standardbrev som skickas till alla, smittbärare, nyopererade, cancerpatienter och folk med utmattningssyndrom, får alla samma brev? Hur påverkar det den fortsatta läkningen/rehabiliteringen? Jag känner mig misstänkliggjord.
Jag har redan minskat min sjukskrivning med en månad därför att jag tror att jag kan börja jobba igen då, eller kanske t o m tidigare. Och så himla kul är det inte att gå hemma med tummen mitt i handen så att jag gör det längre än jag behöver.
Dessutom har jag fått för mig att läkaren känner till det här med rehabilitering efter operation av tumbasartros och jag har ganska bra koll på min kropp.

Nu ligger jag i träning med mina små övningar och det har jag gjort så effektivt så att jag har fått ont. Man kanske inte ska ha för bråttom med rehabiliteringen.

Surt

Det är när man har höga förväntningar som man blir besviken.
Visserligen var det väldigt skönt att bli av med gipset och det där som skavde visade sig vara en svullnad. Den led som är stelopererad verkar ha det jobbigast. Hela handen är bullig.
Dessutom var det 26 grader kallt när jag kom hem och på köksbordet låg ett brev från Försäkringskassan. De undrade vilken sjukdom jag har som gör att jag inte kan arbeta. De ville också att jag skulle beskriva mina arbetsuppgifter och att jag skulle redogöra för min förmåga att arbeta. Jag är inte sjuk, det är bara höger hand som är ur funktion och jag är hjälplöst högerhänt.
Jag hade ju tänkt fira befrielsen från gipset men varmt lavendelbad och champagne. Det blev inte så, jag kom av mig. Det badvatten jag tappade upp var inte så varmt som jag ville ha det trots att pelletspannan jobbade för högtryck. Tummen vågade jag inte bada så handen fick ligga på en egen luftmadrass, dvs en uppblåsbar kudde.
Min firarkväll slutade med att jag, deppig och frusen kröp till sängs och funderade på vad jag skulle skriva till Försäkringskassan.
Usch.

gipset är borta

Gipset är borta, befrielse, lättnad, underbart, Hurraaa!
Mer än såhär visar jag inte av sår och elände, det ser lite läskigt ut.
Nja, kunde ha varit underbart, men handen är stel och öm och den stelopererade leden är dessutom svullen.
Såhär gick det till: Först tog en sköterska bort gipset och stygnen, jag fick äntligen tvätta handen, första gången på tre veckor! Sedan fick jag irra iväg till röntgen och kolla så att alla benbitar låg rätt vilket de tydligen gjorde fast handen såg ganska deformerat ut. Så tillbaka till mottagningen igen där en sköterska och kirurgen, den starke Jens-Ole som man inte ska skaka hand med, kollade röntgenbilder och gav instruktioner. Därefter fick jag komma till arbetsterapeuten som drog på en elakt trång liten vante som skulle göra så att inte handen svullnade mera. Det gjorde ini”#€%&/ ont. Inte var det så stram som behövdes heller så den kommer nog inte att vara kvar så länge. Och så gjorde hon en ortos, dvs en skena som ska hålla reda på tummen och ge stöd. Det kändes däremot tryggt och skönt.
Av henne fick jag också fyra övningar som jag ska göra.
1. Böj tummen vid yttersta leden, håll kvar en stund men det får inte göra ont. Håll handen stilla och rita långsamt cirklar med tummen
2. Böj och sträck alla fyra fingrarna
3. Sträck armarna uppåt och spreta med fingrarna, knyt händerna och dra ner till axelhöjd.
Det är som miniyoga stillsamma övningar alltså men ganska ofta.

Kläder

Kläderna är ett problem. Det är ärmvidden som styr klädvalet och nertill är det resår som gäller. Jag har försökt att ha jeans men gick inte så bra att nå med knappen till knapphålet. Det är tur att det inte går att sno flera varv med byxor. Alltså brallor med resår, eftersom det är vinter och svinkallt och termobyxor åker på så fort jag ska ut så gör det inget att jag har säckiga mjukisar under. Men garderoben begränsas, likaså med överdelarna och ytterkläderna. Jag har en kappa som fungerar bra att ta på, men det tar tid när jag ska lirka av mig den och få ärmen över gipset. Underarmen är ju gipsad och är som att släpa omkring ett vedträ och tummen spretar som en kvist.
Nu ska jag bara överleva morgondagen sedan åker jag till lasarettet och får bort gips och stygn. Jag kanske t om kan gå på mellandagsrea.

Dagens ungdom

Vardag, nästan i alla fall, det är lördag. När vi kom hem igår på nyårsdagen var huset fullt med sju ungdomar. De satt i vardagsrummet och tittade på film och runt om låg det instrument, gitarrer, fioler, flöjter, en trumma osv. Det hade uppenbarligen spelats musik. Senare på kvällen drog de iväg ut med tefat och pulkor och när de kom hem ville de ha varm mjölkchoklad med vispgrädde. Jag hade kollat lite i barskåpet (orolig morsa), inte en flaska var rörd. Allt var kvar, den gamla likören som stått och torkat ihop i flera år, whiskeyn, rödvinet, allt var kvar. I farstun stod en kasse med några tomma ölflaskor.
Idag åt vi frukost mellan 11och 2 med långa, trevlig samtal.
Med så många tjänstvilliga i huset är det ingen konst att sköta hushållet. Jag gjorde ingenting, bara pekade och delade ut order.
Det senaste dygnet har jag tagit två magnecyl och det beror nog enbart på att bandaget skaver mot såren, tror jag. Om tre dagar ska bandaget bort, jag förutsätter det, det är enda möjligheten om stygnen ska kunna tas bort.

Nyår 2010

Nytt år
Så blev det nytt år, det gick utmärkt att fira med gipset även om det är som att släpa runt på ett vedträ hela tiden. För att snygga till mig hade jag bett grannen operationssköterskan om en bit tubgas så att jag kunde byta ut det gamla solkiga eländet som såg hälsovådligt ut. Varför får man inte med en bit när man skrivs ut efter operationen?
Firandet blev mycket stillsamt, men lammsteken och chokladmousse är så perfekt. Tack syrran.
Men sedan skulle vi hålla ut till tolvslaget. I vår ålder har man firat nyår många gånger det känns kanske inte så nytt som ett nytt år kändes för 30 – 40 år sedan. Dessutom var vi trötta och hade minus på sömnkontot. Det är inte bra när man ska läka. Så vi tidigarelade firandet till kl 23, och orkade inte öppna någon champagne, det är bättre att fira vårens ankomst. Den känns i alla fall ny.
Men ve den granne som började skjuta raketer halv två!

Förpackningar
Det var någon som sa att det var förpackningarna som gjorde folk våldsamma. Jag tror det är så.
Alla dessa plastflaskor och tuber som det ska klämmas på med hjälp av fingrar och tumme innebär ett smärtsamt grepp. Alla dessa pappförpackningar som uppmanar oss att trycka in, riva av, slita loss, det är klart man blir brutal av sådana uppmaningar.
Hur mördar man ett mjölkpaket med en hand? Eller en yoghurtförpackning? Karate? Eller ska man använda verktyg?
Tur att det bara är en vecka kvar till stygnen ska bort, sedan ska jag börja träna! Det är nyårsafton och nya goda föresatser.
Lugn och fridfull nyårsafton utan våldsamheter önskar jag alla!
PS kul filmsnuttar, kolla Simons cat DS

kallt

Det är kallt, 20-27 grader har vi haft ganska länge och isrosorna prunkar i växthuset. Jag försöker klä på mig och gå ut. Det är lite problem. Termobrallorna går att hasa upp med en hand. Sedan ska jag hitta en jacka som har tillräckligt vida ärmar för att gipset ska gå igenom, det får inte vara resår eller mudd för då trycker resåren gipset mot såren, eller vad det är som händer därinne i paketet.
Handen behöver också någonting på sig, handske går ju inte, vante fungerar inte heller, tummen spretar för mycket men en benvärmare kan jag dra på till hälften, vrida ett varv och dra över resten. Lite klumpigt, mer intressant än vackert men det värmer och de estetiska aspekterna faller i samma takt som temperaturen.
Och så var det skorna, varför har alla skor dragkedjor? Det går ju an nu när jag satt i nyckelringar i dragkedjeflärparna men man behöver hjälpa till lite med andra handen ändå.
Oftast får det vara.
Och så ska jackan stängas. Fötterna och tänder har jag ibland använt som extra hand men det går inte så bra när det gäller att klä sig. Hittills har jag haft tjänstvilliga människor i närheten, maken, barnen, frissan osv
Och när jag till slut byltat på mig allt och kommit ut så är jag både svettig och trött och inser att jag skulle nog gått på toa innan …

Tekniska hjälpmedel

Tekniska hjälpmedel är ju alltid intressant, det finns massor med fiffiga saker. Mer eller mindre fiffiga. En del hälpmedel får man nog uppfinna efter eget behov. Det finns människor som underlättar tillvaron för sina medmänniskor och folk som inte gör det utan drar åt kapsyler och burklock som vore det farsoter som skulle stängas inne.
Men då finns det tekniska hjälpmedel. Den till höger fungerar på både burkar och kapsyler men man måste ha någon möjlighet att hålla emot, jag har fötter, tills vidare.
Den vänstra uppfinningen är nog bra om den sitter fastskruvad under ett överskåp.
Nästa år tror jag att jag ska leta julklappar på handikappbutiken

värktabletter

Värktabletter begriper jag mig inte på
Visserligen har jag slutat med moffet och motmedlet som skulle pigga upp magen men Panodil har jag lydigt fortsatt med, när jag kommit ihåg.
Eftersom smärtan väcker intresset för smärtstillande och en värktablett ger belöning i form av minskad smärta så borde jag ju inte glömma tabletterna. Men det gör jag.
Dessutom så verkar inte tabletterna fungera mot den där tanden som gnäller lite och jag har fortfarande (mera) ont i vänster tumme. Är det den intelligenta värktabletten som är inställd på höger tumled?
Skitprat. Panodil och jag funkar inte ihop. Nu slutar jag med tabletterna och får jag mera ont så tar jag vanliga Magnecyl.

Göra något ändå

En gång för några år sedan var jag hos arbetsterapeuterna, de skulle göra stödskenor åt mina tummar. Jag tror jag ingick i någon slags utbildning i konsten att tillverka ortoser som det heter. Det är stödbandage som är i vägen och ganska snart blir äckliga. Jag har inte haft någon nytta av dem förrän jag fick de bandagen som höll reda på den andra leden från tumspetsen räknat.
Terapeuterna pratade om mina tummar, jag var inte där bara mina tummar. När jag tog upp ett cerat och tog av hatten och skruvade fram stiftet och smörjde läpparna sa en av arbetsterapeuterna, – Titta hon har slutat använda tummarna!
Det är mycket man kan göra mellan pekfingret och långfingret också.
Jag har satt nyckelringar i de flesta dragkedjor, kläder med tryckknappar vägrar jag och för övrigt finns det tekniska hjälpmedel och oftast en hjälpande hand i närheten. Men jag vill ju klara mig själv, och det är krångligt med kläderna, för att inte tala om toabesök.

Idag har jag försökt skotta snö med en hand. Dvs knuffa snö. Det gick ju inte att lyfta spaden men jag var ute och rörde på mig en stund, det är säkert bra för läkningen.

Det löste sig

Jag somnade, maken vaknade, dottern kom hem, jag blev uppsläppt ur min fåtölj och fick te och smörgås som tjänstvilliga medmänniskor breder åt mig. Visst har jag det bra, egentligen.

Hur gör jag nu då?

Jag satte mig i fåtöljen med datorn i knät och bad dottern vicka upp fotstödet, spaken sitter på höger sida och jag rår inte på den. Sedan gick hon till en kompis. Jag klarar inte att lyfta undan datorn med en hand och jag kan inte fälla ner fotstödet. Jag kommer helt enkelt inte härifrån. Maken har somnat i sin fåtölj i andra änden av huset.
Jag sitter ju inte i sjön men det är en intressant situation. Det är nog rätt många som har det såhär, jag tror jag ska fundera över det ett tag.

ont i alla fal

Det gjorde ont och jag tycker det var meningslöst med värktabletterna.
Då kom dotter Emma, som fått mer kökstjänstgöring än vanligt, (därav alla desserter) och frågade om jag inte skulle ta den där tabletten som hade legat på diskbänken hela förmiddagen.
Aha! Och det var inte första gången jag glömmer att ta tabletterna och då är det väl inte så konstigt att de inte hjälper.

medicin

En del medicin botar, en del dämpar symtomen och så finns det värktabletter. Ja det är väl också symptomlindring. Det finns mediciner mot bivärkningar också. Och mat, mat som ska undvikas ibland och som rekommenderas ibland, och mat som kombineras medvetet för att få, eller undvika, vissa effekter. Till rabarberkräm ska det vara mjölk för att kroppen inte ska ta kalk från skelettet för att kunna bryta ner oxalsyran i rabarbern. I vitkålssalladen ska det vara apelsin/lingon som hjälper kroppen att ta upp järnet i kålen. Vikingarna fick inte skörbjugg när de var ute till havs länge för de hade med sig kaggar med hjortron.
Osv.
Och så kommer man till sjukvården, där serveras mat men den maten verkar inte ha så värst mycket med vården att göra.
Jag fick smärtlindrande tabletter som magen blev trött av men jag fick en stor flaska hiskligt söt gegga som skulle pigga upp den igen.
Dyrt var det alltihop, men det betalar du på skatten (via min arbetsgivare).
Men jag tänker lämna tillbaka det där. Det finns nämligen mat man som piggar upp magen, vinkokta fikon t ex, betydligt trevligare än den där geggan.
Men man kan ju alltid ta en tablett