Halleluja!

Nu har jag varit hos Jens-Ole, handkirurgen. Han klämde på min tumme och frågade om det gjorde ont. Det gjorde det inte. Han klämde och vickade lite till och frågade om det gjorde ont, men nej det gjorde inte ont.
– Halleluja! sa doktorn.
Det sa jag också när jag gick därifrån med ortosen i fickan och handen alldeles lös och naken. Lite osäkert kändes det, i synnerhet med de isiga trottoarerna. Tänk om jag skulle ramla och bryta något.
Man skulle ha broddar på skorna hela tiden nu, då kan man ju säga att man går på Broddway
Nu när jag slipper ortosen så känner jag hur stel handen är trots att jag tränat ganska bra. Det är bara att fortsätta träna och enligt läkaren skulle jag inte räkna med att vara hyfsat återställd förrän efter ett halvår, dvs i juni. Då kommer jag att bli kallad till röntgen.
Nu ska jag sätta mig och fundera på en samling goda råd till dig som går och funderar på operation eller inte. Visserligen kommer värken att föra dig fram till ett beslut så småningom men lite erfarenhetsgrundade råd kan jag ju samla i alla fall.

Det ljusnar
Det liknar vår, det gjorde i alla fall i går, idag kom det 10 cm onödig nysnö.
Men jag har lyckats varpa en yllevarp, jag har solvat och skedat och nu väver jag. Det går alldeles utmärkt om jag bara kommer ihåg att inte köra in högerhanden med ortos och kardborrband i varpen.
I morgon ska jag till lasarettet och visa upp handen. Förhoppningsvis slipper jag ortosen men istället kommer jag nog att få ett omfattande träningsprogram. Jag får väl förlänga min fikarumsträning.

greppet

Förstående väninnan arbetsterapeuten kommer med försiktigt sakliga frågor. Och jag gnäller, jag är trött på ortosen jag vill bli frisläppt, den är äcklig och svår att hålla ren. I dessa tider av vinterkräksjuka och svininfluensa så känner jag mig som en sanitär olägenhet med ortosen.
Väninnan kollade med min ordinarie arbetsterapeut som gav mig en tid för återbesök i slutet av månaden samt en sträng order att ha ortosen på, hela tiden.
Suck, dubbelsuck.
Träningen sköter jag ganska bra, jag tar t ex inga fikaraster, jag tränar istället. Visserligen gör jag det i fikarummet samtidigt som de andra fikar och förargligt nog märker de inte att jag tränar. Det syns ju inte att jag sitter och vickar på tummen för glatta livet så de tror att jag fikar.
Och jag som kämpar så! Nu klarar jag att sätta ihop tummen och ringfingret. Jag vill ha beröm (för jag tror att det är bra)