Fall inte

Oj, nu var det länge sen jag hörde av mig och tyvärr är det inte så att hälsan tiger still.


Jag har klantat mig. Jag tappade jag balansen och tog emot mig med den opererade handen. Det gjorde %&∆∫¯˘ ont, kort sammanfattat. Det var inget brutet konstaterade man på röntgen men det gjorde ont i alla fall.
Så lyd en vis kvinnas goda råd: om du opererat tumbasartros och tappar balansen så bara fall, ta framför allt inte emot dig med den opererade handen. Landa på näsan eller stå på öronen eller lägg dig raklång men ta inte emot dig med den opererade handen.
Något senare klev jag ut i tomma intet och sträckte en hälsena, jag såg bara inte att det var ett trappsteg ner. Farbror doktorn (som jag kunde varit mormor till) sa Vila handen och träna foten! Det blev sämre. Då tränade jag handen och vilade foten och då blev det mycket bättre.
För övrigt verkar det vara dags att ta itu med vänster hand snart. Men jag tror jag ska vänta tills jag är ute ur arbetsmarknadens garn och utom räckhåll för försäkringskassan. Om ett år eller så.

Vänster tumme bråkar

Goddag igen
Jag trodde jag var färdig med tummar men icke alls sa vänster tumme.
Den bara gallskrek, dvs gjorde ont, som tandvärk. Det är inte ofta jag tar värktabletter men idag var jag tvungen. Den gamla fula ortosen kom också fram.
Operera, sa maken, passa på nu när du ar arbetslös och inte måste vara hemma från något jobb.
Lugn, sa jag, det går över. Dvs det gör det ju inte men det blir lite bättre om ett tag för värken kommer ju i skov och försämringen med den. Jag har fått för mig att det är i årstidsskarvar som det är värst. Den 9 februari – mitt i vintern, det är väl ingen skarv.
Ja det återstår att se hur det utvecklas. Jag är alltså tillbaka på tumbloggen igen.

Tack och hej

Nu har det gått mer än ett år sedan min högertumme opererades, det var en förslitning och gjorde ont. Så är det icke mera och nu fungerar handen riktigt bra.
Läkaren ville sjukskriva mig fyra månader, jag prutade till tre och gick tillbaka till jobbet efter sex veckor. Det fungerade eftersom jag jobbade med information och inte använde handen så mycket. När jag behövde skriva på datorn så var det inte mer än att jag klarade det med pekfingervalsen.
Jag tränade duktigt och det gjorde jag på arbetstid, bl a på möten av olika slag, det går alldeles utmärkt att sitta och vicka på handen under bordet men när jag skulle ha den i högläge blev det svårare. Det antogs att jag begärde ordet.

Problemen som kvarstår (om det nu är några problem) är att jag inte kan böja på yttersta leden så mycket som jag vill och om jag behöver ta ta i lite extra så tar jag vänster and istället för den är starkare.

Bloggen får ligga kvar ett tag eftersom jag ser att den besöks lite då och då.

Tack och hej
Kicki Englund Frost