Förpackningar
Det var någon som sa att det var förpackningarna som gjorde folk våldsamma. Jag tror det är så.
Alla dessa plastflaskor och tuber som det ska klämmas på med hjälp av fingrar och tumme innebär ett smärtsamt grepp. Alla dessa pappförpackningar som uppmanar oss att trycka in, riva av, slita loss, det är klart man blir brutal av sådana uppmaningar.
Hur mördar man ett mjölkpaket med en hand? Eller en yoghurtförpackning? Karate? Eller ska man använda verktyg?
Tur att det bara är en vecka kvar till stygnen ska bort, sedan ska jag börja träna! Det är nyårsafton och nya goda föresatser.
Lugn och fridfull nyårsafton utan våldsamheter önskar jag alla!
PS kul filmsnuttar, kolla Simons cat DS

kallt

Det är kallt, 20-27 grader har vi haft ganska länge och isrosorna prunkar i växthuset. Jag försöker klä på mig och gå ut. Det är lite problem. Termobrallorna går att hasa upp med en hand. Sedan ska jag hitta en jacka som har tillräckligt vida ärmar för att gipset ska gå igenom, det får inte vara resår eller mudd för då trycker resåren gipset mot såren, eller vad det är som händer därinne i paketet.
Handen behöver också någonting på sig, handske går ju inte, vante fungerar inte heller, tummen spretar för mycket men en benvärmare kan jag dra på till hälften, vrida ett varv och dra över resten. Lite klumpigt, mer intressant än vackert men det värmer och de estetiska aspekterna faller i samma takt som temperaturen.
Och så var det skorna, varför har alla skor dragkedjor? Det går ju an nu när jag satt i nyckelringar i dragkedjeflärparna men man behöver hjälpa till lite med andra handen ändå.
Oftast får det vara.
Och så ska jackan stängas. Fötterna och tänder har jag ibland använt som extra hand men det går inte så bra när det gäller att klä sig. Hittills har jag haft tjänstvilliga människor i närheten, maken, barnen, frissan osv
Och när jag till slut byltat på mig allt och kommit ut så är jag både svettig och trött och inser att jag skulle nog gått på toa innan …

Tekniska hjälpmedel

Tekniska hjälpmedel är ju alltid intressant, det finns massor med fiffiga saker. Mer eller mindre fiffiga. En del hälpmedel får man nog uppfinna efter eget behov. Det finns människor som underlättar tillvaron för sina medmänniskor och folk som inte gör det utan drar åt kapsyler och burklock som vore det farsoter som skulle stängas inne.
Men då finns det tekniska hjälpmedel. Den till höger fungerar på både burkar och kapsyler men man måste ha någon möjlighet att hålla emot, jag har fötter, tills vidare.
Den vänstra uppfinningen är nog bra om den sitter fastskruvad under ett överskåp.
Nästa år tror jag att jag ska leta julklappar på handikappbutiken

värktabletter

Värktabletter begriper jag mig inte på
Visserligen har jag slutat med moffet och motmedlet som skulle pigga upp magen men Panodil har jag lydigt fortsatt med, när jag kommit ihåg.
Eftersom smärtan väcker intresset för smärtstillande och en värktablett ger belöning i form av minskad smärta så borde jag ju inte glömma tabletterna. Men det gör jag.
Dessutom så verkar inte tabletterna fungera mot den där tanden som gnäller lite och jag har fortfarande (mera) ont i vänster tumme. Är det den intelligenta värktabletten som är inställd på höger tumled?
Skitprat. Panodil och jag funkar inte ihop. Nu slutar jag med tabletterna och får jag mera ont så tar jag vanliga Magnecyl.

Göra något ändå

En gång för några år sedan var jag hos arbetsterapeuterna, de skulle göra stödskenor åt mina tummar. Jag tror jag ingick i någon slags utbildning i konsten att tillverka ortoser som det heter. Det är stödbandage som är i vägen och ganska snart blir äckliga. Jag har inte haft någon nytta av dem förrän jag fick de bandagen som höll reda på den andra leden från tumspetsen räknat.
Terapeuterna pratade om mina tummar, jag var inte där bara mina tummar. När jag tog upp ett cerat och tog av hatten och skruvade fram stiftet och smörjde läpparna sa en av arbetsterapeuterna, – Titta hon har slutat använda tummarna!
Det är mycket man kan göra mellan pekfingret och långfingret också.
Jag har satt nyckelringar i de flesta dragkedjor, kläder med tryckknappar vägrar jag och för övrigt finns det tekniska hjälpmedel och oftast en hjälpande hand i närheten. Men jag vill ju klara mig själv, och det är krångligt med kläderna, för att inte tala om toabesök.

Idag har jag försökt skotta snö med en hand. Dvs knuffa snö. Det gick ju inte att lyfta spaden men jag var ute och rörde på mig en stund, det är säkert bra för läkningen.

Det löste sig

Jag somnade, maken vaknade, dottern kom hem, jag blev uppsläppt ur min fåtölj och fick te och smörgås som tjänstvilliga medmänniskor breder åt mig. Visst har jag det bra, egentligen.

Hur gör jag nu då?

Jag satte mig i fåtöljen med datorn i knät och bad dottern vicka upp fotstödet, spaken sitter på höger sida och jag rår inte på den. Sedan gick hon till en kompis. Jag klarar inte att lyfta undan datorn med en hand och jag kan inte fälla ner fotstödet. Jag kommer helt enkelt inte härifrån. Maken har somnat i sin fåtölj i andra änden av huset.
Jag sitter ju inte i sjön men det är en intressant situation. Det är nog rätt många som har det såhär, jag tror jag ska fundera över det ett tag.

ont i alla fal

Det gjorde ont och jag tycker det var meningslöst med värktabletterna.
Då kom dotter Emma, som fått mer kökstjänstgöring än vanligt, (därav alla desserter) och frågade om jag inte skulle ta den där tabletten som hade legat på diskbänken hela förmiddagen.
Aha! Och det var inte första gången jag glömmer att ta tabletterna och då är det väl inte så konstigt att de inte hjälper.

medicin

En del medicin botar, en del dämpar symtomen och så finns det värktabletter. Ja det är väl också symptomlindring. Det finns mediciner mot bivärkningar också. Och mat, mat som ska undvikas ibland och som rekommenderas ibland, och mat som kombineras medvetet för att få, eller undvika, vissa effekter. Till rabarberkräm ska det vara mjölk för att kroppen inte ska ta kalk från skelettet för att kunna bryta ner oxalsyran i rabarbern. I vitkålssalladen ska det vara apelsin/lingon som hjälper kroppen att ta upp järnet i kålen. Vikingarna fick inte skörbjugg när de var ute till havs länge för de hade med sig kaggar med hjortron.
Osv.
Och så kommer man till sjukvården, där serveras mat men den maten verkar inte ha så värst mycket med vården att göra.
Jag fick smärtlindrande tabletter som magen blev trött av men jag fick en stor flaska hiskligt söt gegga som skulle pigga upp den igen.
Dyrt var det alltihop, men det betalar du på skatten (via min arbetsgivare).
Men jag tänker lämna tillbaka det där. Det finns nämligen mat man som piggar upp magen, vinkokta fikon t ex, betydligt trevligare än den där geggan.
Men man kan ju alltid ta en tablett

Konvalescenten läser

Konvalescent
Jag gör vad jag kan för att inte vara huslig, det går bättre och bättre. Men här går jag bland vävstolar, garner och tyger och kan inte göra något. Jag känner mig som en tandlös hund i en benhög. Men läsa kan jag ju tänkte jag och gick på upptäcktsfärd i bokhyllorna, det finns ju alltid en massa oläst eller favoriter att läsa om.
Nu har jag läst Ebba Sörboms Bortom minnet, bortom glömskan. Baksidestexten börjar: Vad innebär det egentligen att leva vidare efter Auschwitz? Det borde ju ha varnat mig för strax innan läste jag Cordelia Edvardssons Bränt barn söker sig till elden. Skildringar från koncentrationslägrets vardag. Och innan den jag läste den plöjde jag Linnéa Fjällstedts Missgärningar. (Lögner, svält och mord)
Det fanns väl skäl till att de var olästa och inte var det någon uppbygglig litteratur för mig nu.
Jag behöver något uppiggande, stärkande. Viveka Lärn och Vi ses vid Röde Sten, kanske kan vara bra. Och hjälper inte det så får det bli Tage Danielsson.

Glädjeämnen

Glädjeämne
Kreativa barn är underbart, Emma bakade ett pepparkakshemman med vedtrave vid härbret och virkeshög vid uthuset. Väldigt genomarbetat och snyggt. Och jag fick titta på och komma med goda råd. Inte för att jag har så många goda råd kvar, hon kan det mesta själv nu. Martin gör underverk med datorerna och jag får se på, vara imponerad och inte begripa någonting.
Men jag var befälhavare i köket och delade ut order med fast hand och stadig röst och fick en hel julmiddag på bordet med ungdomarnas hjälp.
Ja det blev lite julafton idag för imorgon drar delar av familjen vidare.
Tummen? Jo den värker mer än tidigare och de där värktabletterna som jag inte trodde att jag skulle behöva kanske kommer till användning i alla fall. Men varför blir det värre nu, en vecka efter operationen?

Det finns sjukdomsvinster
Det är ett problem när människor som är sjuka inser att de kan dra fördelar av sitt tillstånd. Det är ”synd om” och man blir ompysslad och slipper en massa jobbiga saker. Snälla vänner kommer med blommor och choklad och en specialsydd kudde att vila gipseländet på.
Men jag måste fortfarande be om hjälp att skära upp maten och skala potatis och köksgolvet förblir otorkat. Magen gillar fortfarande inte värktabletterna och jag ser inte att fördelarna överväger nackdelarna.
Jag tror inte att jag kommer att odla den här krämpan en dag mer än nödvändigt.

Humör

Grinig
Jag blir grinig
• när jag inte får sova för värken
• för jag inte kan göra vad jag vill för gipset är i vägen
• för att magen inte fungerar
• för att alla burklock sitter så hårt
• för att inte andra ser att köksgolvet behöver torkas
• för att inte andra inser att det inte bara är mysigt med snö, det behövs skottas också
och jag kan inte

Det verkar som om jag får välja mellan att ha ont i magen eller ont i handen. Tar jag värktabletterna Panodil Extend och OxyContin och maghjälparen Duphalac så känns det som om jag hade fått en spark i magen. Tar jag inte medicinerna så gör det ont i handen. Det är bara att välja. Självklart står det inget om bivärkningar (stavas naturligtvis med ä) på bipacksedeln (=reklamtexten). Kanske det funkar om jag bara tar Panodil, de andra två verkar höra ihop.
Men å andra sidan är inte livet helt smärtfritt och en sak som biter på smärta bums är kundaliniyogans eldandning. Dessvärre är inte effekten så långvarig.

Operationen, egentligen

Jamen vad gjorde de då? var det en som frågade och det kan ju vara en berättigad fråga. Jag sov i godan ro men enligt kirurgen Jens-Ole gjorde han såhär:
Han tog bit av en sena från underarmen, det finns tydligen medskickade reservdelar, och rullade ihop den till ett litet nystan som han placerade i den led på tummen som är närmast handleden. Det var den leden som stelnat och gjorde ont. Eftersom den leden var stel hade jag kompenserat bristen på rörlighet genom att tänja ut nästa led så att tummen pekade vinkelrätt ut från handen. Med påföljd att den också gjorde ont. Den leden stelopererade han helt bryskt. Det är nödvändigt att göra så annars går hela handen i spagat och det blir ingen styrsel alls i den.
Så egentligen är det tre operationer på ett litet område. Eller som Jens-Ole sa, det är en stor operation på ett litet område. Det sa han ganska strängt när jag tyckte att det var onödigt med så lång sjukskrivning. Jag har ändrat mig.
Jag halverade kaxigt medicindosen efter att ha sovit gott i går natt. Det var dumt gjort. Jag har ändrat mig, igen.
Det finns ganska mycket att läsa om tumbasartros på nätet.
I morgon kommer ungarna hem, de får ta hand om det här och jula till det. Jag ger upp.

Zzzzz

I går kväll följde jag ordinationen och tog den dos morfin som jag skulle. Sov hela natten för första gången på lääänge. Och halva dagen. Jag tror jag ska halvera dosen, det är ju lite kul att kunna tänka också.

Hjälpmedel

Hjälpmedel
Det finns en hjälpmedelsbutik på lasarettet och som nybliven enhändig vänsterhänt dök jag in i den. Det gäller ju att underlätta tillvaron för sig.
Jag hittade en fiffig grej som kan hålla i brödet medan man brer på smör. Den behövde jag ju, men en diskborste med sugpropp att sätta fast i diskhon behövde jag verkligen inte även om det hade varit praktiskt. Jag tänker undvika diskbänken. Jag är sjukskriven.
Tandborstningen har jag tränat på men inte riktigt kommit på något bra sätt att kleta på tandkrämen utan att peta ner tandborsten på golvet. Men det löste sig med hjälp av gipset. Jag körde in tandborstskaftet under gipset, det funkade utmärkt.

opererad

Nu är det gjort.
Det var lite resonerande före operationen om jag skulle sövs eller om det skulle vara lokalbedövning. Eftersom det var min kropp som skulle bearbetas så föreslog jag att jag skulle få bestämma. Och jag ville sova. Det är ett åtråvärt tillstånd och kan man få hjälp så är det bara att tacka och ta emot.
Och jag sov! Missade både lunchen och middagen. Framåt kvällningen ansågs jag vara hungrig och fick nyponsoppa, knäckebrödsmackor och morfin. En underbar kombination.
Men eftersom jag sovit hela dagen och dessutom hade ont och en bedövad arm att hålla reda på så blev det inget sovet på natten. Armen var upphängd i en droppställing. Ändå hade jag för mig att jag måste hålla upp den, det var ganska drygt. Under natten kom känseln tillbaka sakta och därmed tilltog värken. Den natten blev det inget sovet.

Men de andra fyra kvinnorna på salen sov gott, fast en hade problem med sitt ben så jag var uppe och letade efter en kudde att lägga under hennes knä.
Det var länge sedan jag såg en sal med sex sängar. Visserligen var vi fyra pers där når vi var som flest men det var rörigt nog.
Lasarettet var lite schabby chic tror jag det heter om man ska vara snäll. Det var avskavd färg, brun fällning i handfatet, rostiga beslag och gjorde intryck av stort renoveringsbehov.

sista dagen på jobbet före operationen

Jag ska ju vara borta ett tag, oklart hur länge. Just nu känns det som om det vore lagom att bli väckt ur narkosen i mars. Så trött och sliten som jag är nu har jag inte varit sedan jag var förvärvsarbetande hemmafru med småbarn och en politiker.
Det gällde att röja undan på jobbet alltså, avsluta det som kunde avslutas, överlämna det som kunde överlämnas och göra tillgängligt det som någon kunde behöva. En stackars nyanställd fick en 20 minuters instruktion i en ganska krånglig manöver. Han suckade, med all rätt.
Bara det här med att göra automatsvar på mailen, hur gör man? Det är ju inte så ofta det ska göras så jag har ingen rutin på det. Telefonen är enklare men när man ska välja bland de automatiska svaren så fattas det alternativ. Jag är inte sjuk och inte har jag semester. Det borde finnas ett alternativ: jag är på reparation, service, renovering eller kanske rehabilitering. Ah vilken dröm!!
Sedan jag bad om ursäkt och störtade hem med huvudvärk.

träning

Sannerligen är jag ohjälpligt högerhänt. Inför det faktum att jag kommer att ha höger hand gipsad ett tag så har jag börjat träna med vänster hand. Lite privat ADL-träning alltså. Det är svårt. Men för att ta det metodiskt så börjar jag på morgonen med att ta mig ur sängen och kliva in i duschen. Det går att vrida på kranen med vänster och jag kan tvätta mig, t o m i vänster armhåla med vänster hand. Så var det tandborstningen, i början blev det tandkräm i hela ansiktet. Jag försökte med eltandborste men då blev det tandkräm i hela badrummet också.
Frukosten var nästa problem, det är en konst att bre mackor med en hand, jag lämnar tanken på mackor. Det får bli yoghurt, svårt nog att manövrera skeden med vänstern.
Och så var det kläderna. Det är en kamp och det tar tid och jag tror jag skulle behöva åka på träningsläger. Höghöjdsträning i fjällen kanske? Men jag hinner ju inte, operationen är på måndag.

Hurra, jag får skjuts

På söndag kväll ska jag infinna mig på sjukhuset. Maken skjutsar så jag slipper tillbringa timmar på sjukhuset i onödan. Men först ska jag ha duschat med det hiskliga bakteriedödande bekämpningsmedlet som sjukvården skickat till mig. När jag kommit dit och blivit inskriven så ska jag göra om proceduren en gång till innan jag lägger mig och sedan är det tji mat. På måndagsmorgonen ska jag ägna mig åt de hygieniska orgierna en gång till. Vid det lagget är min hud troligen ökentorr. Ler jag så krackelerar troligen ansiktet.
Operation på måndagen mer om detta senare.
Och på tisdag får jag åka hem, och maken hämtar, utan att ställa in ett enda möte. Fantastiskt.

Tumledsförslitning

Och det har gjort ont ganska länge. Höger tumled närmast handleden värker, utom när det ilar som tandvärk. Jag har fått korticonsprutor. Det hjälper ett tag. Jag har fått fula stödskenor som heter ortoser. De är visserligen ett stöd men de är i vägen och ganska äckliga efter ett tag.
Jag har haft ont i många år och valt bort den ena verksamheten efter den andra. Att hålla i snålar och knappnålar kan jag klara mig hyfsat utan trots att jag är textilintresserad. Virknålen vardet länge sedan jag lade undan, utan saknad. Men att det ska vara så besvärligt med knappar och dragkedjor och pennor och papper och pärmar och allt som kräver pincettgrepp, det gillar jag inte. Och nu har jag lärt mig cykla ytan att hålla i styret eftersom tumbasen trycker mot cikelhandtaget. Trafiksäkerhetverket kanske inte fröjdar sig över det vilket de verkligen borde göra, jag tränar ju upp balansen! Men folk tittar konstigt och jag har förstått att det inte är riktigt åldersadekvat beteende. 60+ar bör hålla i styret och cykla ordentligt.
Nu ska det i alla fall bli operation, den gruvar jag mig inte för, detta är en vanlig krämpa på tanter i min ålder och i det närmaste en rutinoperation/ reparation. Läkaren hävdade att det är en stor operation, det ska flyttas senor och mejslas bort ben och grejas.
Sjukskrivningen förväntas bli fyra till sex månader !!!!! Ja om jag vore byggnadsarbetare, snickare eller murare så kan jag förstå att det är viktigt att vara försiktig och att läkningen tar tid. Men i mitt jobb är det mest munnen som ska användas och den ska ju inte gipsas. Dessutom har jag bett att få operationen strax före jul för att skona jobbet från allt för mycket frånvaro.
Här kommer jag att berätta om mina vedermödor med operationen och som nybliven vänsterhänt husmor i jultid.
Missa inte det!
Våxthusbloggen vilar under vintern.