Nu har jag varit hos en arbetsterapeut nära mig, Margareta, och slapp åka tio mil till Stora lasarettet. Margareta är en gammal spelkompis och bekant sedan länge. Det var tryggt. Hon bytte ut min trasiga och smutsiga kompressionsvante mot en ny fin och vi (=hon) klippte av den i båda ändarna. Nu är vanten bara en tumme och halva handen, det var lite befrielse. Svullnaden har gått ner lite till men jag gnäller över stelheten. Det gjorde inte Margareta, hon var nöjd och sa att kom igen om ett halvår. Först då kan man förvänta sig att handen är återställd.
Jag vill vara återställd nu!
För övrigt höll hon med kollegan Eva, tummen ska vara med. Jag åkte hem och moppade golvet. Det gick bra, tyvärr. Nu kan jag inte skylla på att jag är sjukskriven längre och jag inser att begreppet sjukdomsvinst har sitt berättigande. Men greppet om diskborsten är fortfarande väldigt svårt, jag får nog vänta med det ett halvår eller så.